Plastfakta med plastlexikon

Plast är inte bara ett utan många olika slags material som är gjorda av olika typer av råvaror och innehåller tillsatsämnen som ger dem dess olika egenskaper. Plast påverkar miljön på flera olika sätt.

I stort sett all plast som vi använder är producerad från fossil olja. Av all plast är det en mindre del som går att återvinna med dagens teknik, därför bränns stora mängder plast som avfall. Vid förbränningen bildas koldioxid som släpps ut till atmosfären och bidrar då till klimatförändringen.

Plast kan även tillverkas av biobaserat material som socker, majs och rester från skogsbruk. I Europa är ungefär 1 procent av plasten tillverkad av förnyelsebar råvara. Men även de förnybara plasterna har effekter på miljön. Sockerrör som har krävt skövling av regnskog är exempel på en olämplig råvara till bioplast.

Det går också åt mycket energi vid tillverkning av både fossil och biobaserad plast beroende på vilken plasttyp det är samt hur hög temperatur och tryck som behövs.

Ett annat problem med plast är att den inte bryts ner om plastskräp slängs i naturen, utan plasten sönderdelas i mycket små partiklar, så kallad mikroplast. Partiklarna följer med vattendroppar in i växter och djur och kan då skada växt- och djurcellerna.

Vad är plast?

Plast tillverkas av små molekylära byggstenar, som kallas monomerer. Dessa binds ihop till långa kedjor, polymerer. Byggstenarna i sig kan vara farliga, men när de slås ihop är de ofarliga, så länge de inte bryts loss och läcker ut. De kan också finnas kvar i plasten och läcka ut.

Det finns olika sorters plast och de namnges ofta utifrån vilket ämne de är uppbyggda av.

Tillsatser av kemikalier

För att plasten ska få olika egenskaper behövs tillsatskemikalier. Tillsatserna ska exempelvis ge plasten sin form, stabilitet eller brandhärdighet. Tillsatskemikalier finns både i fossil plast och biobaserad plast.

Kemikalierna kan sedan läcka ut från plasten under hela dess livslängd och även göra återvinningen svårare. Värme och fett kan göra så att plasten läcker mer kemikalier. Plast och varm mat är därför ofta en dålig kombination.

Problemet med mikroplast

Mikroplast är ett samlingsnamn för mycket små partiklar av plast eller gummi. De kan ha olika form som exempelvis korn, flagor eller fibrer. Det finns ännu ingen definition för storleken av mikroplast men vanligtvis menas storlekar mellan 1 μm och 5 mm.

En del mikroplast är avsiktligt producerade som små plastpartiklar. Det kan vara gummigranulat från bollplanen eller plastpellets som används för att gjuta plastföremål. Annan mikroplast kommer från slitage av olika plastmaterial; nötning av bildäck, plastskräp som bryts ner eller syntetkläder som tvättas.

Mikroplast:

  • skräpar ner och bryts ner långsamt,
  • innehåller farliga ämnen,
  • kan bära med sig farliga ämnen,
  • och organismer äter plast istället för mat.

Stockholms stad har tagit fram en handlingsplan för att minska spridningen av mikroplast:

Märkning av plaster

På vissa plastprodukter finns det en triangel med en siffra i som talar om vilken plast det är. De vanligaste plasterna är numrerade 1-6. Siffran 7 betyder övriga plaster, och kan innehålla flera olika plastsorter.

  1. PET
  2. Polyeten LD
  3. PVC
  4. Polyeten HD
  5. Polypropen
  6. Polystyren
  7. Övriga plaster

Bättre och sämre plast

Det finns bättre och sämre plast sett ur följande tre aspekter:

  • Kemikalieinnehåll
  • Klimatpåverkan
  • Återvinningsbarhet

De bättre varianterna är generellt:

  • PET
  • Polyeten
  • Polypropen
  • Poly Lactic Acid

Till de sämre plasterna räknas:

  • PVC, även kallad vinyl
  • Polystyren
  • Polykarbonat

Ordlista plast

ABS-plast är okej i exempelvis leksaker men det är bra att generellt undvika plast i kontakt med mat, speciellt varm mat. ABS används bland annat för att göra Lego.

ABS (akrylonitril-butadien-styren) är en termoplast som går att återanvända och rena flöden återvinns.

Tillverkningen av ABS medför hantering av tre mycket hälsofarliga monomerer med fossilt ursprung; akrylonitril, butadien och styren. Vid produktion av ABS-plast är det därför viktigt med bra rutiner och kontroll, så att de som exempelvis arbetar i fabriken inte exponeras för ämnet styren. Styren är direkt giftigt och kan även påverka reproduktionen och det ofödda barnet.

När plasten är färdig är styrenet bundet hårt och läcker inte ut till användaren, vilket gör att användarfasen är ofarlig.

Biobaserad plast görs av förnybara råvaror som exempelvis sockerrör, majs och rester från skogsbruk. Ur klimatsynpunkt är det oftast bättre än att använda fossil olja. Men resurserna för bioplast är begränsade. Om regnskog huggs ner för att frigöra ytor för exempelvis odling av sockerrör är miljövinsten tveksam.

I dagsläget är cirka 0,5 procent av all plast som årligen produceras globalt biobaserad. För plastproduktionen inom EU är motsvarande siffra cirka 1 procent.

När det gäller kemiskt innehåll så finns det studier som visar att samma typer av tillsatser används i plast vare sig den är baserad på fossil eller förnybar råvara.

På marknaden idag finns en hel del "bambuplast”, ett material baserat på bambufibrer. Om bambuplast är bra eller dåligt ur kemikalieperspektiv beror på vad det innehåller för bindemedel. Ibland kan det vara melamin, som inte är så bra. I andra produkter är bindemedlet istället PLA, vilket är bättre. De tillsatser som finns i bambuplasten avgör alltså om materialet är bra kemikaliemässigt eller inte. Rent bambuträ i till exempel skärbrädor och andra husgeråd är oproblematiskt.

Oberoende av om råmaterialet är biobaserat eller fossilt så är vissa plaster biologiskt nedbrytbara. Bionedbrytbar plast betyder att plasten kan brytas ned i en industriell kompost. Men bara om den samlas in korrekt och behandlas tillsammans med organiskt avfall. Det finns dock ingen industriell kompostering i Sverige idag.

Som konsument kan du bli vilseledd när det står ”komposterbar” och lägga plasten i matavfallsinsamlingen. Där ställer plasterna till problem då rötningsanläggningarna inte kan bryta ner denna typ av plast.

Standarden som definierar komposterbarheten hos plast är relativt gammal och när den togs fram så förekom det industriell kompostering som hade de system som krävs för att plasten ska kunna brytas ned. Detta har uppmärksammats av Avfall Sverige, Axfood och SIS som har satt igång ett arbete med att ta fram en uppdaterad standard.

Vissa av de biologiskt nedbrytbara plasterna kan brytas ned mycket snabbt i en viss miljö men inte i andra. Det är därför mycket viktigt att definiera tidsram och miljö när man pratar om biologisk nedbrytning. Uttrycket "biologiskt nedbrytbart" har alltså liten eller ingen betydelse utan en tydlig specifikation av de exakta miljöförhållandena som denna process förväntas ske i. 

Teflon och andra fluorerade plaster är baserade på högfluorerade ämnen. Det finns cirka 4700 olika typer av dessa ämnen som går under samlingsbegreppet PFAS. 

De flesta av dessa fluorerade föreningar bryts ned mycket långsamt i naturen, eller nästan inte alls. De kan vara skadliga i sig medan andra bryts ned till mer skadliga varianter, exempelvis kan vissa högfluorerade ämnen brytas ner hälso- och miljöskadligt på olika sätt. Det är därför viktigt att välja bort material som innehåller PFAS.

Teflon, som är ett handelsnamn för det fluorerade ämnet PTFE, finns ofta i stekpannor, kastruller och bakutrustning med väldigt effektiv ”non-stick”-yta. Denna yta består alltså av en fluorerad plast som klarar relativt höga temperaturer, men vid 250-300 grader bildas nya typer av ämnen som utsöndras från beläggningen. Så länge Teflonet är intakt och inte utsätts för så höga temperaturer så släpper det inte ifrån sig några nämnvärda mängder kemikalier.

Det påstås att Teflon går att återvinna, men allmän info om detta saknas. Ämnet används ofta som membran eller beläggning och är svårt att separera från huvuddelen av materialet. En uttjänt teflonpanna samlas till exempel in som metallskrot.

Fluorerade plaster används också inom sjukvården av samma anledning, de har mycket speciella egenskaper och är smuts, fett och vattenavvisande. 

Högfluorerade ämnen används även i textilbeläggningar och impregneringar. Kemikaliecentrum har gjort tester av förekomst av PFAS i textilbeläggningar och tyg och hittat rester i vissa prover.

Melaminplast är vanlig i husgeråd. Materialet kommer huvudsakligen från fossila källor men melamin kan också tillverkas från biomassa.

Melaminplast ska inte värmas i mikro och inte heller värmas mer än 15 minuter av varm mat. Den ska inte heller användas till förvaring av heta, feta eller sura livsmedel. Säkrast är att undvika plast i kontakt med mat, speciellt varm mat.

Melamin är varken den värsta eller bästa plasten och plasten varierar i kvalitet. Beroende på hur den är producerad kan plasten läcka både melamin och formaldehyd som är allergen, giftig, cancerogen och mutagen.

Poly Lactic Acid är en bra plastsort som tillverkas av mjölksyra (Poly Lactic Acid). Men helhetsbetyget beror på varifrån mjölksyran kommer. Ur klimatsynpunkt är biomassa oftast bättre än att använda fossil olja. Men resurserna för biomassa är begränsade och därför ska vi inte slösa med den heller.

Plasten finns i förpackningar och engångsmaterial i kontakt med livsmedel och även i exempelvis vissa leksaker och flergångsmaterial i kontakt med livsmedel, exempelvis muggar.

Ibland är den gjord så att den ska gå att kompostera. Det är dock viktigt att veta att detta gäller industrikompost, inte biogasproduktion eller hushållskompost. System för sortering finns, men process för återvinning är inte på plats och efterfrågan är liten. Troligen är materialåtervinning svårt eftersom materialet börjar brytas ner om det utsätts för värme i närvaro av vatten.

Tillverkning av Poly Lactic Acid medför inte farlig hantering. Men det finns risk att organiskt tenn, finns kvar i materialet. Alla organiska tennföreningar är begränsade i EUs kemikalielagstiftning Reach, men just den som används vid tillverkning Poly Lactic Acid är bara klassificerad som allergen.

Det finns många olika varianter på polyamid eller nylon, som det ofta benämns. De har olika miljö- och hälsoprestanda. Det mesta nylonet innehåller ämnen som både är av fossilt ursprung och är hälsofarliga. Nylonfibrer från strumpbyxor och mattor kan återvinnas.

Här beskrivs några olika typer av nylon:

  • Nylonet PA66 används till textilfibrer i nylonstrumpbyxor och mattor men passar också bra till många andra funktioner som till exempel bildelar, gitarrsträngar och förpackningar till feta livsmedelsprodukter. Tillverkningen kräver flera processer där både butadien och bensen används, ämnen som är mycket hälsofarliga och med fossilt ursprung. I ett av stegen i tillverkningen bildas även miljöfarlig lustgas.
  • Nylonet PA6 används huvudsakligen till nylonfibrer som är hållbara, stretchiga och glansiga men används även till liknande funktioner som PA66 som beskriv ovan. Tillverkning av PA6 sker genom sex processteg där det fossila och mycket hälsofarliga ämnet bensen används.
  • Nylonet PA11 används i en mängd olika typer av funktioner, till exempel i medicinska katetrar och rör, elektriska kablar, textilier, sulor i skor och i beläggningen på skidor. Tillverkning av PA11 medför inte hantering av särskilt farliga ämnen och ett av utgångsämnena är biobaserat.
  • Nylonet PA12 används framförallt till förpackningsfilm i mat- och läkemedelsindustrin på grund av dess fördelaktiga barriäregenskaper, men även till exempel textil, rep, snören och smink. Tillverkningen kräver hantering av stora mängder butadien som är en mycket brand- och hälsofarlig gas med fossilt ursprung. Den världsdominerande tillverkaren av PA12, Evonik, råkade ut för en stor brand 2012 på grund av detta och fick stänga tillverkningen under flera månader.
  • I svart nylon som bland annat används i köksredskap kan det finnas cancerogena färgämnen och detta material omfattas därför av en egen reglering för material i kontakt med livsmedel.

Polyeten är den vanligaste plastsorten och även en av de bättre ur kemikaliesynpunkt eftersom den inte kräver lika mycket tillsatser som en del andra plaster gör. Polyeten används ofta för att den är billig att tillverka samt att den är elastisk, har goda mekaniska egenskaper, tål kyla och kontakt med många olika ämnen.

Plasten kan göras helt utan tillsatser men eftersom materialet är oxidationskänsligt så tillsätts oftast antioxidanter och UV-stabilisatorer för att plasten ska hålla längre. Flamskyddsmedel tillsätts i material som ska klara höga temperaturer, till exempel vissa kablar. Tillsatsfri polyeten kan exempelvis användas till tunna engångspåsar avsedda för grönsaker.

Polyeten produceras oftast från fossil eten. Men det finns även metod för biobaserad framställning med etanol från biomassa. Marknaden och tekniken för biobaserad eten går framåt, men mängden biobaserad råvara täcker långt ifrån efterfrågan.

Polyeten finns huvudsakligen i två varianter, en hårdare (HDPE) och en mjukare (LDPE). Tillverkning av HDPE görs vid lägre temperatur och tryck jämfört med LDPE, men båda typerna är ändå relativt energikrävande.

  • HDPE används i en mängd olika typer av produkter som till exempel backar, lådor, köksredskap, livsmedelsförpackningar, flaskor, leksaker, kablar, rör och bensindunkar.
  • LDPE används bland annat till plastpåsar, plastfilm och i beläggning i vätskekartonger som mjölkpaket.
  • Varianten LLDPE används bland annat till stretchig plastfilm, matlådor och kabelbeläggningar.

För polyeten i kontakt med mat gäller samma som med andra plastprodukter; det är viktigt att produkten är avsedd för det. För att vara på den säkra sidan är bra att undvika plast i kontakt med mat, särskilt varm mat.

Det finns både system och process för sortering och återvinning av förpackningar av polyeten. Det finns även en efterfrågan på återvunnet material, vilket är bra.

Tillverkning medför en del arbetsmiljörisker på grund av att den brandfarliga gasen eten används, den kan också göra att man blir dåsig eller omtöcknad.

PET, polyetylentereftalat, går bra att återvinna och är vanlig i dryckesflaskor och annat engångsmaterial för livsmedel.

System och process för sortering och återvinning finns och fungerar bra för pantflaskor, som är en sluten loop. Återvunnen PET används ibland även till polyestertextil och olika livsmedelsförpackningar. Polyester är alltså också en PET-plast.

För PET i kontakt med mat gäller samma som med andra plastprodukter; det är viktigt att produkten är avsedd för det. För att vara på den säkra sidan är bra att undvika plast i kontakt med mat, särskilt varm mat.

Det finns olika varianter av PET:

  • APET förekommer främst förpackningar som läskflaskor och andra plastflaskor, burkar, matförpackningar och klarar temperaturer mellan -40°C och 155°C.
  • CPET är mindre genomskinlig. Den och glasfiberförstärkt PET är mer temperaturtåliga och mat i CPET-förpackningar kan därför värmas i mikrovågsugn.

Några av de vanligaste tillsatserna i PET är UV-stabilisatorer och antioxidanter. Tillverkningen medför inte hantering av särskilt farliga ämnen.

Marknaden och tekniken för biobaserad eten, som kan användas som utgångsmaterial för PET, går framåt, men mängden biobaserad råvara är långt ifrån att täcka efterfrågan. Användning av eten medför dock en del arbetsmiljörisker eftersom det är en brandfarlig gas, som också kan göra att man blir dåsig eller omtöcknad. Forskning och utveckling pågår för att tillverka 100 procent biobaserad PET.

Polykarbonat (PC eller polycarbonate) är en hård och slagtålig plast som används i köksutrustning som tillbringare, skålar, muggar och plastglas. Den kan även finnas i leksaker, inredningsdetaljer, vissa sorters fönster samt i cd- och dvd-skivor.

Polykarbonat tillverkas av bisfenol A (BPA) som är identifierat som ett särskilt farligt och hormonstörande ämne. Andra skadliga ämnen utöver bisfenol A behövs i processen eller kan förekomma som tillsatser, exempelvis UV-stabilisatorer, färgämnen och antioxidanter. Plast kan även tillverkas med andra bisfenoler, till exempel bisfenol S men då kallas plasten istället polysulfon.

Polykarbonat bör undvikas i kombination med livsmedel, då rester av BPA kan läcka ut till maten. Undvik även material som innehåller andra bisfenoler. 

Bisfenol A används även i ytskiktet på kvitton, i snabblim och i epoxilack som finns i skiktet på insidan av konservburkar, tuber, läsk- och ölburkar samt används vid så kallad relining av vattenrör. Användningen av BPA i kvitton och relining är numer reglerade i lagstiftning på olika sätt.

Det finns stora osäkerheter kring de gränsvärden för BPA som finns inom lagstiftningen för material i kontakt med mat, och om de är tillräckliga för att skydda vår hälsa, speciellt för barn. Det är därför förbjudet i nappflaskor och barnmatsburkar.

Detta beror i sin tur på att det finns olika uppgifter om vid vilken dos effekter börjar uppträda. Men det börjar stå mer och mer klart att det är vid mycket lägre nivåer än i de äldre undersökningarna som ligger till grund för de satta gränsvärdena.

Återvinning av polykarbonat är möjlig men mycket begränsad i dagsläget. Epoxilacker går inte att återvinna.

Polypropen är en av de bättre plastsorterna och den näst vanligaste plasten efter polyeten. Plasten kan tillverkas på olika sätt och ger material med olika egenskaper.

Polypropen tål uppvärmning bättre än polyeten och används till liknande saker, exempelvis backar, lådor, köksredskap, livsmedelsförpackningar, leksaker och flaskor.

Den är mer vanligt förekommande i den plast som är avsedd för längre tids användning som till exempel leksaker och hushållsartiklar. Även om polypropen är en bättre plast för livsmedel gäller samma som för andra plaster; det är viktigt att produkten är avsedd för det och det är bra att undvika kontakt med mat, särskilt varm mat.

Polypropen produceras oftast från fossil råvara men går bra att återvinna vilket är bra ur resurshushållningssynpunkt. System och process för sortering och återvinning av förpackningar finns samt efterfrågan på återvunnet material.

Polypropen är förhållandevis oproblematiskt kemikaliemässigt och kräver inte heller lika mycket tillsatser som en del andra plaster gör. Antioxidanter, UV-stabilisatorer och pigment är dock vanliga tillsatser. Polypropen innehåller ibland även flamskyddsmedel, exempelvis när den förekommer i kablar, kontakter, köksutrustning och möbeldelar.

Tillverkningen av polypropen är mindre energikrävande men propen som en brandfarlig gas vilket ger arbetsmiljörisker. Det finns några olika huvudvarianter som skiljer sig åt som en konsekvens av tillverkningsmetoden.

Polypropen kan förekomma i lite olika former med olika beteckningar, till exempel:

  • PP-it och PP-st som är delvis genomskinliga, slitstarka kristallina termoplaster som tål kemiska påfrestningar som fett, organiska lösningsmedel, syror och baser.
  • PPR är en sorts polypropenplast som förekommer i exempelvis rör för dricksvatten och är då godkänd för kontakt med livsmedel. ”R” står för random copolymer som betyder att det finns något mer ämne i polymeren vilket gör att det är svårt att veta exakt vad den är uppbyggd av.
  • PPH är till skillnad från PPR endast polypropen, det är ett mer exakt namn för polypropen helt enkelt.

Polystyren är den tredje vanligare plastsorten efter polyeten och polypropen.

Polystyren finns i två varianter:

  • Frigolit – det vill säga expanderad polystyren (EPS), som även kallas ”styrofoam” alternativt ”styropor”. EPS finns exempelvis i isolering, vissa engångsförpackningar till mat, hobbymaterial och som skyddande material för varor under transport. 
  • High impact polystyren (HIPS) – en glasklar, glansig, hård och styv plast som förekommer i inredning till kylskåp samt i andra vitvaror och elektronik, engångsglas och bestick samt leksaker och med bra kemikaliebeständighet mot syror och baser, men inte mot organiska lösningsmedel. 

Styren är en hälsofarlig flyktig, brandfarlig vätska som ger organskador vid upprepad exponering och misstänks kunna skada det ofödda barnet. De största riskerna finns därför för de som arbetar inom industrin som producerar produkter av polystyren.

Den vanligaste tillverkningsmetoden för polystyren sker i vatten med högt tryck och en katalysator. Polystyren är oxidations- och UV-känslig och brandbenägen  och innehåller därför vanligtvis antioxidanter, UV-stabilisatorer och vid behov, till exempel i frigolit och elektronik, även flamskyddsmedel. Eftersom det är ett skört material förekommer även mjukgörare och då vanligtvis i form av organiska fosfater. Undvik helst polystyren, speciellt i kontakt med varm mat.

System för sortering av förpackningar av polystyren finns. I Sverige finns företag som ägnar sig åt industriell återvinning av EPS. Även om återvinning av förpackningar i EPS är möjlig så saknas teknik för återvinning av EPS från hushållen på grund av för liten mängd och efterfrågan. Process för återvinning av HIPS generellt finns.

Polyuretan har ofta ersatt PVC men är inte heller problemfritt. Tillverkningen innebär hantering av diisocyanater med fossilt ursprung som är både allergena och cancerogena. Det reproduktionstoxiska lösningsmedlet DMF används också i tillverkningen. Skillnaden mot PVC är att tillsatser är hårdare bundna i materialet och därför inte läcker ut på samma sätt som de kan göra ur PVC.

Polyuretan finns med olika egenskaper och används i konsumentprodukter, till exempel regnkläder, madrassöverdrag och produkter av konstläder samt i byggmaterial, till exempel golvbeläggningar och gummimattor. Även så kallat ”kallskum” (skumgummi) som förekommer i möbler, madrasser och andra varor produceras av polyuretan.

Problemen är värst för de som jobbar i produktionen och det krävs slutna system, god ventilation och effektiva arbetsmiljöinsatser för att minimera risken att arbetarna utsätts för skadliga mängder isocyanater. Polyuretan är ett bättre val än PVC men inte idealt på grund av arbetsmiljöriskerna. Plasten kan också innehålla tillsatser av högfluorerade ämnen (PFAS) vilket är problematiskt eftersom de ämnena är mycket långlivade och farliga för människa och natur.

De flesta polyuretanmaterialen återvinns inte. Mjuka polyuretanskum återvinns däremot genom att materialet hackas upp och därigenom kan användas igen, till exempel som stoppning. Forskning pågår kring olika metoder för kemisk återvinning av polyuretan.

PVC, polyvinylklorid, är ungefär lika vanligt förekommande som polystyren men har delvis andra användningsområden. PVC används till en mängd olika typer av artiklar, exempelvis regnkläder (galon), leksaker, badgrejer, golv, konstläder, inredning, plastbelagd väv, plastfilm, skyddshandskar, blodpåsar och byggmaterial som golv elkablar och avloppsrör.

Undvik PVC så långt det går, särskilt i kontakt med livsmedel, exempelvis i form av plastfilm och handskar. Den som verkligen behöver en PVC-produkt, till exempel en plastboll, som det kan vara svårt att hitta ersättare till, bör välja en ”ftalatfri”.

PVC är en plastsort där både materialet (vinylklorid) och tillsatserna är problematiska:

  • Vinylklorid är cancerframkallande och tillsatserna sitter löst bundna i materialet och kan därför läcka ut under användningen.
  • Ftalater har historiskt sett ofta varit mjukgörare i PVC-material och de kan skada människors fortplantningsförmåga. Numer finns både regleringar och alternativ till ftalaterna, men det förekommer fortfarande PVC-material med ftalater i. De alternativa mjukgörarna är bättre miljö- och hälsomässigt sett men flera av dem är inte lika väl undersökta som ftalaterna.

PVC med tillsatser är relativt tålig och har ett naturligt flamskydd på grund av att den innehåller klor. Ren PVC är väldigt skör och har låg slagtålighet, varför stora mängder av mjukgörare, i mängder om 10-70 procent av materialet, i princip alltid tillsätts för att öka användbarheten.

PVC är också känslig för UV-ljus och värme och börjar falla sönder vid temperaturer över 70°C. Detta resulterar i missfärgning och krackelering varför även stabilisatorer måste tillsättas för att detta problem ska undvikas. Vanligt förekommande värmestabilisatorer har varit organotennföreningar och metallkarboxylater där metallen ofta är bly. Många av dessa ämnen är cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska och ersätts med bättre alternativ. PVC används i många olika tillämpningar för att det, med passande tillsatser, har väldigt lång hållbarhet, exempel är PVC-golv och avloppsrör.

Tekniskt sett är ren PVC passande för återvinning. Eftersom PVC alltid innehåller så mycket, ofta hälsofarliga, tillsatser är återvunnen PVC dock inte önskvärd i många avseenden. Vidare tillverkas materialet från den cancerogen vinylklorid och vid förbränning av PVC kan det bildas hormonstörande klorerade kolväten och dioxiner. Förpackningar kan sorteras och återvinnas, men efterfrågan är begränsad. PVC-golv återvinns industriellt i Sverige.

Styren akrylonitril liknar ABS och används bland annat till serveringsutrustning, exempelvis tallrikar.

Tillverkning av styren akrylonitri medför hantering av de två mycket hälsofarliga styren och akrylonitril, med fossilt ursprung: 

  • Styren tillverkas från det hälsofarliga ämnet bensen och eten i två värmekrävande steg där katalysatorer också behövs. Bensen framställs i huvudsak från fossila råvaror.
  • Akrylonitril görs från propen och ammoniak. Vidare har akrylonitril, som är akuttoxiskt och cancerogent, visat sig kunna migrera från materialet.

De vanligaste tillsatserna i styren akrylonitri är initiatorer och tvärbindare, exempelvis organiska peroxider som är väldigt reaktiva.

Styren akrylonitri påstås gå att återvinna, men allmän info om detta saknas.

Undvik helst plast i kontakt med mat, speciellt varm mat.

Tritan är en relativt ny plastsort som vekar bra och delvis består av PET men vad den mer består av är oklart. Det inte finns så mycket data om den än.

Eftersom materialet är TM-märkt omgärdas det av sekretess och det är svårt att få reda på innehållet av tillsatser. Troligtvis används samma typer av tillsatser som i vanlig PET och andra polyestermaterial.

Den som behöver plastartiklar till köket kan välja de av Tritan som är avsedda för kontakt med livsmedel, och kontrollera vilka temperaturer och typer av livsmedel som artiklarna är avsedda för. Med den kunskap som finns idag (2020) så är Tritan ett bättre alternativ än polykarbonat. Säkrast är att undvika plast i kontakt med mat, speciellt varm mat.

Tillverkning kräver fossilt material men de ämnen som används i produktionen är inte särskilt farliga ämnen. Detaljerna i tillverkningsmetoden och vilka tillsatser som används är okänt.

Allmän information om återvinningsmöjligheter saknas förutom att tillverkaren menar att det finns potential för återvinning.

Uppdaterad